Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycketbuller i Sveriges huvudstad, som knappt hunnithämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilkenövergått den samma under belägringsåren 1522och 1523. När Gustaf Eriksson Wasa midsommaraftonendet sistnämnda året höll sitt intåg i staden,då nyss utkorad till Sveriges konung, var det,som om han dragit in i de dödas stad. Blott någrasmå hopar av utsvultna människohamnar, mera liknandeskuggor än människor, mötte honom, dåhan vid söderport av borgmästare och råd mottogstadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå vidmålet av sina strävanden bortträngdes och utplånadesvid åsynen av det skick, vari staden mottogsin konung. De folktomma gatorna, där ljudet avde framridandes hästhovar hemskt återstudsadefrån de obebodda husen, torgen, de förbrända tomterna,där vinden lekte med askhögarne eller suckandefor fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostreteller S:t Gertruds gillesstuga, frammanandeminnen från gångna tider, då själva stridernaförrådde det fullaste och kraftigaste liv, —allt förenade sig att hos konungen och hans omgivanderiddare och fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning,som visserligen icke var segrarens friafröjd.

Huvudstadens portar hade liksom öppnats förfosterlandets befriare blott för att visa dem fåfängligheteni det hopp, som satt vinnandet av Stockholmsåsom mödornas och stridernas slut. En varav de mera högt stående, dock ingen i högre grad änGustaf själv kände, att man blott stod på tröskelntill det arbete, vilket nu först skulle börja — bortrensandetav allt, som kunde framkalla ett förnyandeav de olyckor, vilka under de närmast förflutnatiderna ständigt och jämt återkommit, fullbordandetav det storverk, som börjats av Engelbrektoch fortsattes av de trenne Sturarne.

Vad som mest av allt stod i vägen för vinnandeav detta mål, det var det samma som fordom — demäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparnesutto väl bland riksens råd och svuro konungarneeller riksföreståndarne trohetsed för de förläningar,de av dem erhöllo, men i själva verket bildade deen makt för sig, ett stort undantag från det allmänna,vilket senare tycktes vara till endast för derasoch den heliga kyrkans räkning. Hade dessa biskoparfått sin vilja fram, hade Sveriges rike långtföre Gustaf Wasas dagar varit en provins underDanmarks krona, alldeles som Norge var det, tillsi våra dagar detta rike, befriat, liksom vaknande ursin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och kraftfulltän någonsin förut.

Mången ond gärning hade trivts i skuggan avden heliga kyrkan. I skydd av henne hade Danmarkskonungar smitt sina ränker mot Sveriges rike,liksom i sagan draken kom upp över land att slukaden sköna konungadottern. Hon fick sin räddarei riddar S:t Göran, som red ut mot draken och stredmed honom och vann seger. Vårt fosterland harock haft sin S:t Göran i de riddersmän, vilka medSveriges folk bjudit tillintetgörelsens skumma vidunderspetsen, kämpat sin manliga strid och vunnitseger.

Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!